Det är banne mig ren och skär idioti – eller möjligen övermod – att modellera sina musikaliska visioner till en spegelbild av konstnärliga akter såsom Porcupine Tree, Opeth och Pink Floyd där känsla och egensinne är nyckelord. Varför? För att ett sådant ambitiöst projekt är dömt att misslyckas redan på förhand. Nåja, det var åtminstone vad jag i min pura enfald intalade mig. Nu händer det ju att man ibland får sig en känga i arslet för sådana fördomar. I fallet Riverside handlar det om en lerig känga med stålhätta. Ber å det ödmjukaste om ursäkt!

Det som står på denna polska kvartetts agenda är själfullt bevingad prog-rock med vissa subtila metal-närmanden. Påminner ömsom om ett ljudmässigt nedbantat Opeth, ömsom om ett riffigare Porcupine Tree och ömsom om ett stålsatt Pink Floyd. Det handlar således ingalunda om ett schablonband även om influenserna understundom är kristallklara. Tekniskt och aningens kringelkrokigt – så som progressiv rock/metal ska vara – men aldrig Dream Theater-kvistigt. De halsbrytande u-svängarna är här ordentligt decimerade vilket gör låtknippet lättillgängligt och förhållandevis lättlyssnat. Låtar som det inledande monsterstycket ”The Same River” på 12 minuter med sina mångnyanserade passager, det trankila och fjäderlätta opuset ”In Two Minds” som kombinerar Opeth-melankoli med härligt pop-anstrukna falsetter, samt den mystiska flöjtbestyckade prog-maskinen ”Out Of Myself” imponerar stort. Det kvittar egentligen vilka låtar som nämns då alla kvalar in i elitdivisionen.

Är du själsligt mogen för en djupdykning ned till musikaliskt andliga domäner är Riversides debutalbum givet på inköpslistan. En platta som gör sig bäst en regnig och grå eftermiddag i länstolen med en skvätt whisky i glaset.